torsdag 13 december 2012

Myten om den våldsamme mannen

Jag kommer i princip inte att skriva något på den här sidan som inte har någon direkt koppling till Café Rättvisan men nu gör jag något av ett undantag. Jag har nämligen inte hittat något om nyheten om vilka som står för våldet i samhället på någon av de bloggar som jag brukar besöka.

Mansskatten var ett perverst förslag som när det lanserades stöddes av de mest ondskefulla och/eller lågbegåvade av feministerna. Motiveringen till skatten var att det var männen som stod för våldet och därför var det också männen som skulle betala kostnaderna för det.

Man har frågat mig varför jag skrev Café Rättvisan. Det finns många orsaker. En av de viktigaste är att jag känner mig oskyldigt anklagad. Jag slåss inte, våldtar inte och är över huvud taget en fridsam natur. Jag vill inte betala skatt för att jag råkar ha ett könsorgan som liknar majoriteten av våldsbrottslingarnas.

Och nu är det alltså undersökt: 1 % av befolkningen står för nästan två tredjedelar av våldet. 4 % står för 100 procent.

Kan vi nu för alltid fastslå att män i allmänhet inte slår? Det är ytterst få som gör det. Sätt dem i fängelse eller medicinera dem. Behandla resten av manligheten som vilka människor som helst.

tisdag 11 december 2012

"Det är åka av" - Matte Matik recenserar

Ännu en välskriven recension, den här gången från Matte Matik:

"Det är grovt, det är snudd på burleskt, det är frodigt och absurt. Det är vida svängar och rasande fart. Det är åka av, helt enkelt, och jag lyfter på hatten för den som vågade publicera ett verk som detta i Sverige idag."

Matte Matik tycker sig se likheter mellan Café Rättvisans Josef Karlsson och Ignatius J Reilly från John Kennedy Tooles klassiker Dumskallarnas sammansvärjning. Inför en sådan jämförelse måste jag böja mitt huvud i ödmjuk tacksamhet.

Hela recensionen hittar du här.

söndag 9 december 2012

Två recensioner - Daddy och Ekvalist

Ytterligare två bloggare har haft vänligheten att recensera Café Rättvisan.

Först ut var Daddy som skriver en av de allra mest uppmärksammade bloggarna om pappors och barns rättigheter i Sverige:

"Det är en bok som på sitt sätt verkligen gör skäl för sitt namn och som kommer att skänka er många roliga skratt, även om en del kan komma att fastna i halsen. Det finns nämligen även stråk av allvar och tragedi blandat med det humoristiska."

I en mycket uttömmande recension konstaterar han att Café Rättvisan "är satir när den är som bäst".

Författaren tackar och bugar.

Också Ekvalist är positiv och kallar romanen en "skicklig politisk satir". Men även hans skratt fastnar stundtals i halsen "på grund av bokens många passningar till verklighetens könskamp i Sverige".

Jag kan bara hålla med. I ett rimligare debattklimat hade Café Rättvisan inte kunnat skrivas.

Tack till båda recensenterna!